knottet.blogg.se

Det här är min kropp. Jag bär en del överflödskilon. Min mage, mina höfter, kärlekshandtag, lår och armar har bristningar efter graviditeten. Celluliterna lider jag ingen brist av. Mina bröst är lite ledsnare än innan. Men vet ni vad? Jag tycker om mig själv ändå. Det tog mig lång tid att komma dit jag är idag. Mitt utseende definerar inte mitt värde som människa, som person och individ. Ibland får jag noja men det är inte som förr när jag var på absoluta botten och självkänslan var som bortblåst. Jag accepterar den jag är.

 

Människor på tv och media rör mig inte i ryggen längre. Däremot människor i min närhet kan rubba mig ur balans. Om det är någon som känner igen sig av det jag skriver så ja, då är det förmodligen du och några till jag menar. Jag hatar nämligen när du normativa smala människa nyper dig i magen och utbrister "titta på fläsket, jag måste banta!!". Vad vill du att jag ska svara på det? 1. Det är din hud du drar i.. 2. Tack för att du kallar mig för sjöko, jag väger liksom 15 kilo mer och är 10 cm kortare typ. 3. Jaaa, men fan vad fet du är, du måste sluta äta nu! Eller 4. Du är fin som du är, nog för att du ändå inte kommer att lyssna på mig. Snälla, sluta säg så i min närhet. Ni sänker mig. Tänk om alla kunde bry sig mer om vad som finns på insidan? Det som egentligen räknas och betyder något i slutändan? Vad fin världen skulle vara!

 

Jag dumpade min utseendeångest när Eira föddes. Eller nästan åtminstone. Vill inte vara en fjortis utklädd i mammakostym. Vad sänder jag för signaler åt henne om jag fortsätter må dåligt över mitt utseende? Att du inte duger som du är, att utseendet är viktigt bl.a. Det är dubbelmoral i vårt samhälle. Det finns mammor som absolut måste påpeka att "jag opererar mig åtminstone inte, vad ger jag för syn till min dotter om jag har sillisar?" men istället ägnar sjukt mycket tid åt smink, hår, naglar, behandlingar, kläder. Är det bättre kan man fråga sig? Skulle inte tro det. Ser inget fel i att göra sig fin men då kanske man inte ska fundera särskilt mycket över varför 9 åriga flickor sminkar sig och målar naglarna idag. Barn imiterar och genom din utseendefixering visar du att ens yttre är viktigt.

 

Nej, jag svirar då om till bikini på stranden och tycker ni att jag är ful så tyck det. Som sagt, min kropp definerar inte mitt människovärde och jag är inget objekt för den delen heller så ni behöver inte ens titta. Tänker inte gömma mig eller skämmas. Är stolt över min kropp som producerade mitt älskade barn och så länge min sambo tycker om mig som jag är, så är jag nöjd! Hoppas detta ger er en liten tankeställare..