knottet.blogg.se

Imorgon är det en vecka sedan Eira kom till världen. Det är otroligt vad tiden går fort. Väldigt konstigt för nyss gick allt så sakta. På denna vecka har jag växt som människa. Innan var jag så orolig och nervös inför att bli mamma och jag tvivlade verkligen på mig själv. Nu kan jag inte se mig själv som något annat och mammarollen passar mig perfekt. Kan inte förstå hur det är möjligt att älska någon så mycket som jag älskar min dotter och min familj är verkligen mitt allt. ♥

 

Då ska jag berätta om min förlossning, som var nästintill helt perfekt. Jag som varit så rädd för att föda barn är inte det längre. Det var det absolut mäktigaste jag varit med om. Man känner sig som stålkvinnan typ haha. Ska försöka att berätta så detaljerat som möjligt men det finns en del luckor som jag helt enkelt inte minns. Har tagit hjälp av David och han har fått berätta det han kommer ihåg.

 

Klockan är sju på kvällen. Jag känner en konstig känsla i kroppen som är svår att beskriva. Tror att jag redan då förstår att något är på väg att hända men vågar inte riktigt tro på det än. Börjar få värkar men dessa är oregelbundna och kommer med 8-15 minuters mellanrum vilket är väldigt sällan. Jag tänker att det är falskt alarm och försöker sova. Ungefär tjugo i två lyckas jag till slut att somna men det blir inte långvarigt. Klockan två knäpper det till och vattnet går. Blir chockad och förstår först inte vad som hänt, tänker att jag kissat på mig eller så.

 

Första värken som kommer efter det känner jag ett otroligt tryck nedåt. Då förstår jag att det startat. Väcker David som får ringa till förlossningen som ber oss komma in. Packar ihop bb-väskan, mina grejer och rastar hunden. Sedan bär det av. Har en otroligt jobbig och lång värk i bilen. Minns att jag säger att det känns som att jag ska bajsa på mig. 

 

Väl framme så kopplar de mig på en ctgkurva. Värkarna visar 100 i styrka och trycket nedåt blir bara större. Upprepar gång på gång åt barnmorskan att det känns som att jag är bajsnödig. Hon väljer då att kolla hur öppen jag är och det visar sig att jag är öppen 10cm. Det enda är en liten kant som är "i vägen" och att bebisen behöver sjunka längre ner. Hon visar in mig på förlossningssal 3. De vill köra en till ctgkurva så jag får lägga mig i sängen och andas igenom värkarna. Känner att de är hanterbara och smärtlindring är inget jag tänker på. När kurvan är klar blir jag ombedd att vara uppe och försöka gå eller röra på höfterna så att barnet ska sjunka längre ner i bäckenet. De ger mig ett gåbord som stöd och jag tyckte faktiskt att det var väldigt skönt att komma upp ur sängen. 

 

David servar mig med vatten och agerar stöd. Minns inte hur länge jag är uppe men till slut ber de mig att lägga mig ner så de får koppla på ctgn igen. Barnmorskan meddelar att det inte är långt bort att krysta och det är en lättnad. Värkarna gör inte ont men det är svårt att stå emot att krysta. Tänk dig att du är så obeskrivligt bajsnödig x 1000 men får inte lätta på trycket. Sjukt jobbigt! Det enda du kan göra är att försöka andas och slappna av. Jag har helt och hållet gått in i mig själv och är verkligen i min lilla bubbla. Jag säger nästan inget överhuvudtaget. När värkarna kommer ber jag David att hålla mitt ben i en viss ställning så att jag kan försöka slappna av så gott det går. Eller så ber jag om vatten. Trodde faktiskt att jag skulle vara en rabiat galning som skrek åt allt och alla men jag var helt tvärtom.

 

Hjärtljuden går upp och ner och hon tillkallar en läkare men när läkaren kommer så ser allt bra ut. Däremot har de svårt att fånga hjärtljuden på ctgn och hon sätter till slut en skalpelelektrod på barnets huvud så de kan se att allt stämmer och är som det ska. Men det går för sakta och värkarna kommer inte tillräckligt ofta så de kopplar på värkstimulerande dropp för att snabba på allt. Får ännu bara andas igenom värkarna.

 

Klockan blir tjugo över fem och jag får äntligen börja krysta. Det var den härligaste känslan jag varit med om. Förstår ganska fort hur man gör och barnmorskan behöver inte guida mig så mycket. Hon och undersköterskan ger mig mycket beröm och tycker att jag är helt otrolig som klarar det helt utan smärtlindring. David och personalen pushar mig och jag får känna på barnets huvud och det gav mig en otrolig styrka.

Men hjärtljuden går ner och ligger lågt för länge. Barnmorskan beslutar att barnet måste ut snabbt så de klipper mig. Känner att det bränner till men det gör inte ont och ut kommer min efterlängtade dotter klocka 05.52. Hon skriker direkt. Navelsträngen hade snurrat runt halsen och det var därför som hennes hjärtljud sjönk men hon mådde bra och det var det viktigaste. 

 

Tar sedan upp henne till mig och det kommer tusen känslor på samma gång. Jag är så lycklig och tårarna bara rinner. Får klippa navelsträngen eftersom att David tycker det är obehagligt. Ligger med henne på bröstet och den stunden känns som en evighet. Men sedan ska moderkakan ut och jag får krysta en gång till för att den ska komma.

 

Det är nu eländet börjar. Innan var allt perfekt och förlossningen var den bästa tänkbara. De upptäcker att moderkakan inte är hel och att livmodern inte vill dra ihop sig och det pumpar ut blod. Barnmorskan försöker massera min mage för att resten ska komma ut. Fast någon massage är det knappast. Undersköterskan håller även på magen för att försöka stoppa blödningen. Det gör så ont.

 

Läkaren tillkallas igen och hon försöker få ut den sista delen. Jag skakar ärligt talat av smärta. Det känns som en evighet men efter ungefär en halvtimme så beslutar de om operation. Jag har nu förlorat 1,5 liter blod och är blek som ett lakan. De rullar iväg med mig. Får höra att jag ska sövas men vill inte det och får en spinal bedövning istället. Vill inte vara väck och borta i timmar efteråt.

 

På operation känner jag mig rätt så risig. Trycket är lågt och går ner en gång till 44/29 och då är jag inte kaxig kan jag säga. Hade huvudvärk, det susade, flimrade framför ögonen och jag mådde illa. Vet inte hur många dropp som pågick samtidigt. De kopplade även på en påse blod. Vet inte hur länge jag är på operation men måste ha varit åtminstone 45 minuter-en timme. På operation förlorar jag en halvliter blod så totalt två liter har jag förlorat allt som allt.

 

Ligger på uppvaket. Känner inte något från midjan och nedåt och det var så otroligt skönt att slippa smärtan efter att de "masserat" livmodern. Men jag får vänta minst en timme på att få träffa Eira igen. Känner mig uppgiven och ledsen när jag ligger där. Hur var det med min dotter? Mådde hon bra? Men till slut kom dem och jag blev så glad. Det var så skönt att ha min familj nära. Efter att ha legat på uppvaket i några timmar får vi komma till bb där vi installerar oss på vårat rum.

 

Summering: Jag hade en fantastisk förlossning men med komplikationer. Förlossningen var den bästa tänkbara och jag är så nöjd! Barnmorskan och undersköterskan var fantastiska och jag är dem förevigt tacksam. Om det inte vore för moderkakan så hade allt varit perfekt. Men trots detta så är jag absolut inte rädd för att föda barn igen. Det var det absolut häftigaste jag gjort! Tack David för att du var världens bästa stöd. Måste även säga att jag känner mig så jävla grym som gjorde detta utan smärtlindring. Man känner sig som världens naturkvinna haha!