knottet.blogg.se

Tänkte att jag skriver ett inlägg om Eiras kolik och mjölkallergi. Kanske finns någon som har nytta av att läsa om det och känner igen sig.

 

Kan börja med känslor som jag hade. Kan räkna upp hur många som helst. Jag var förtvivlad, ledsen, hade ångest, kände mig värdelös, irriterad och arg, besviken, stressad, energilös osv. Ja som sagt, listan kan göras lång. Det var en ond cirkel. Sömnen blev lidande, han knappt äta under dagarna som David jobbade, började isolera mig och vara ensam. Många dåliga tankar cirkulerade i mitt huvud. Kände mig otillräcklig som mamma, tänkte att jag måste vara den sämsta någonsin som inte kunde trösta mitt konstant skrikande barn.

 

Sömnbristen är och var värst för mig. Sover jag för lite påverkas hela dagen. Har noll energi, blir lättretlig och känslig. Var övertrött, stressad över att jag måste somna nu (!!) för snart vaknar hon, hade ångest och panik över kvällar och nätter. Var rädd för att andra skulle döma mig om de såg hur Eira skrek. Vågade därmed inte be om hjälp. Det var lättare att låtsas att man klarade det trots att jag höll på att drunkna. Det är så många som inte förstår hur mycket ett kolikbarn påverkar en. 

 

Därför blir jag förbannad över hur folk kan prata, pilla och peta i ens liv och säga nedsättande kommentarer. Vet du inte hur det är, uttala dig inte ens om hur JAG ska känna, tycka och göra. Vet ett flertal personer som själva inte ens har barn som kommenterar. "Kan hon inte få tyst på ungen!?", "Vadå, ska ungen bo i bilen eller?", "Det är bara att..." osv. Att trösta ett barn med magknip är inte lätt, det går knappt. De skriker tills de tappar rösten, blir alldeles utmattade och inte orkar längre eller tills det helt enkelt släpper. Om barnet är nöjd i bilen så är hen det. Man tar till alla knep som finns för att barnet ska bli glad och "snäll".

 

Vi provade allt. Miniform, sempers magdroppar, magmassage, bencykling, pysventiler, akupunktur. Minifomen gjorde att Eira skrek ännu mer. Hon blev gasigare och det var inte en lugn stund. Sempers magdroppar tror jag inte fungerade alls eller gjorde ingen skillnad. Magmassage var bra för stunden för att få ut gaser och ev bajs men massage gillar inte Eira. När man masserar skriker hon mer. Bencykling är en bra metod som var någorlunda bra för henne. Pysventiler är bra för stunden för att få ut de värsta gaserna. Akupunktur gjorde henne lugnare.

 

Vändningen kom när vi bytte till mjölkfri ersättning. Hon blev som ett helt annat barn över en natt. Trodde aldrig att det skulle ta slut och tiden som hon skrek kändes som en evighet. Det kommer en del bakslag men det är defintivt bättre än förut. Nu är hon glad nästan hela dagarna och det är roligt att vara mamma igen. Min kärlek till detta barn är mäktig och stormande. Vi har det så mysigt på dagarna och om jag är ensam, ja det gör mig inget längre. Jag gör allt för henne. Det gjorde ont i mitt hjärta att se henne ha ont och veta att jag inte kan göra mer än vad jag redan gör. Jag var maktlös.

 

Förhållandet mellan mig och David blev lidande av koliken men nu vet vi att vi klarar allt och att det faktiskt blir bättre. Vet att dessa ord, "det blir bättre" är skit att höra när man väl är uppe i kaoset men det är det bästa jag kan säga. Under denna tid finns det inte mycket tid för varandra och det blir en hel del tjafs och irritation. Stå ut och kämpa på! Ni morsor och farsor med kolikbarn är superhjältar och ni fixar det. Alla känslor och tankar som ni har är inte fel att känna eller tycka. För det är hemskt, på riktigt. Förhållandet, föräldrarollen, ens psyke och välmående sätts verkligen på prov. Tycker att det borde pratas mer om detta, för jag hade inte en aning och trodde jag var onormal som hade så dåliga tankar när jag skulle vara som lyckligast.